Omsorg om församlingen, eller församlingens omsorg?
Många år tillbaka, när jag var äldste i en församling och stod pastorn mycket nära, satt han och jag vid ett tillfälle och samtalade vid hans köksbord. Han berättade att ett par hade anmält att de ville gå med i församlingen. Till saken hör att det paret var ganska stökigt, speciellt mannen. "Är det inte bättre att vänta med att ta in dem tills de fått ordning på sina liv?", undrade jag. Min tanke var att det skulle vara bättre för församlingen. Då lutade pastorn på huvudet, tittade på mig tvärs över köksbordet, och sa: "Lars Erik, om de inte får hjälp i församlingen, var ska de då få hjälp?" Där jag såg till församlingens bästa, såg han människor i behov av hjälp. Det blev en läxa för livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mitt inlägg ska inte förstås som en del i den debatt om församlingstukt, som tydligen pågår just nu. Jag kände inte ens till debatten.
SvaraRaderaInlägget ska inte heller förstås som att jag anser att man aldrig ska utesluta en medlem ur en församling. Guds ord talar tydligt om att vi inte ska tillåta vad som helst.
Det jag vill säga är att vi kan bli så måna om församlingen som sådan, att vi inte ser människorna. Och det är viktigt att vi inser att vi inte kan skjuta ifrån oss människors problem, och lämna över till världens system att lösa dem.
Tack för ett bra inlägg! Efter ditt förtydligande så är det precis vad församlingen behöver i dag. Det finns alltför mycket av "anseende till personen" och den som upplevs som "obekväm" hamnar då ofta "ute i kylan".
SvaraRaderaHa en bra dag!
/Anna
Tack Anna!
SvaraRadera